Att gå in i väggen

Nu vet jag hur det känns att gå in i väggen. Bokstavligen. Igår satt jag vid poolen på hotell Sheraton i Palo Alto i Kalifornien tillsammans med kollegorna och behövde gå på toa. Nödig som jag var satte jag full fart åt det håll där jag trodde att toan fanns. Skulle just gå in i en portgång, då, bang!, jag får en snyting mitt i nyllet och innan jag fattar vad som har hänt ramlar jag baklänges och ligger på marken med värkande näsa och överläpp. Det som hade hänt var att det som jag trodde var en portgång/portal i själva verket var en glasruta (som gick från marknivå och upp drygt två meter) som jag med full fart rusade in i. Gissa om jag blev paff? Och gissa om kollegorna blev paffa? Och gissa om hotellpersonalen tyckte att Anders Gollbos skämt om att stämma hotellet blev uppskattat? Inte. Hursomhelst hände inget värre än att jag nu har fläskläpp. Men tänk om rutan gått sönder? Då kunde vad som helst ha hänt. Förhoppningsvis sätter de någon klisterlapp eller något på rutan från och med nu (vilket jag givetvis tipsade dem om) så att inte fler "går in i väggen".

Working hard in California


Befinner mig i Palo Alto, Kalifornien för att ta del av Sun Microsystems planer vad gäller hårdvara, operativsystem, virtualisering mm. Idag har det varit tufft. Mötet började redan kl 08.00 och var inte slut förrän 17.40. Full koncentration hela tiden. Tufft, men mycket värdefullt. Just nu känner jag mig som ett utsketet äpple… Morgondagen lär bli lika tuff. Men innan dess var vi i San Francisco och kollade på livet runt piren, shoppade litet, åt krabbkött mm. Igår tog vi sedan en hyrbil ner till Palo Alto och shoppade lös i Palo Alto’s shoppingcenter och i Frys electronics. Inga seriösa inköp den här gången dock. Och så var jag ju helt enkelt tvungen att köpa ett par badbrallor, hoppa i bassängen och bli fotograferad med en drink. Allt enligt devisen "alltid retar det någon, speciellt Bruno" 🙂

Vilket bröllop!

Brudparet.jpg
I helgen gjorde vi det som vi planerat i över 9 månader: Vi gifte oss! Och vilket bröllop sen! Det var allt vi hade hoppats på att det skulle bli. Saxkvartetten lät underbar på inmarschen, Bella sjung jättefint till ackompanjemang av Lars-Erik, Therese och Annette och Mikael var gudomlig (!) som präst. Det kunde inte bli bättre helt enkelt. Efter en tur i den fina Opel Kapitän 1950 som vi hyrt för tillfället och lite fotografering var det så dags för mingel på Hällagården med skumpa och snittar. Hasse o Marianne, vårt värdpar, hälsade välkomna och gick igenom lite detaljer innan de lämnade över till kvällens toastmaster Peter som strax kallade de ca 90 gästerna till bords. Kvällen blev sedan fylld av sång, upptåg och diverse spex. Både jag och Martha svävade som på små moln hela kvällen. Jag tror det bästa ordet att beskriva tillståndet vi befann oss i är "euforiskt". Mjölby storband blev pricken över i. Gud så härligt att få dansa till storbandsjazz! Att jag dessutom fick sjunga en låt med dem (Nat king Cole’s "You can’t take that away") gjorde inte saken sämre. Vi kom inte till vårt övernattningsställe (Nääs kursgård) förrän sent på småtimmarna. Det finns så mycket att berätta, men det skulle bli en alldeles för lång blogg om jag gjorde det, så du får väl fråga mig om detaljerna istället nästa gång vi ses…
Hursomhelst är jag troligen världens lyckligaste man just nu.