Vem vinner slaget om ”det smarta hemmet”?

Smarta hem pratas det mycket om idag. Med det brukar man mena att vissa saker i hemmet kan automatiseras. Sensorer kan avläsa olika värden och styra strömbrytare, lampor, termostater, musik mm. Området är ”hett” och alla vill vara med och dela på kakan. Många vill dessutom försöka styra in konsumenterna i en mer eller mindre proprietär lösning som kräver att man köper alla prylarna från en och samma leverantör, eller grupp av leverantörer. Så vem kommer att vinna slaget om ”det smarta hemmet”?

Grundtekniken

När man tittar på vad som går att köpa idag, finner man en brokig skara tekniker och företag aktiva inom hemautomationsområdet. Den äldsta tekniken, som fortfarande används, är de s k 433MHz prylarna. Det är en väldigt enkel teknik som gör det möjligt att fjärrstyra t ex strömbrytare och att läsa av givare, för t ex temperatur och fukt. Dess största fördel är att det är billig teknik. Det går att hitta fjärrstyrda strömbrytare för mindre än 50 kr, och den kontroll-enhet som behövs (t ex Tellstick Net) kostar bara några hundralappar. En annan fördel är att det finns mängder av kompatibel utrustning från många olika tillverkare. Men det finns en stor nackdel också. Tekniken är enkelriktad, dvs kan bara skicka data i en riktning. Det betyder t ex att du inte kan fråga en strömbrytare om den är på eller av. Inte heller kan du få en konfirmering tillbaks att du verkligen stängde av strömmen till t ex strykjärnet. Det är bara att ”hoppas på det bästa” och för säkerhets skull skicka kommandot för att stänga av en extra gång om det är viktigt. En annan nackdel i många sammanhang är att radioförbindelsen är ”punkt-till-punkt” vilket betyder att räckvidden blir begränsad. I en lägenhet är det sällan ett problem, men i en lantgård eller större villa kan det vara det.

Tittar man istället på mer intelligenta lösningar, där kommunikationen är dubbelriktad, och där enheterna kan vidarebefordra information åt en annan enhet (för att bilda ett s k mesh-nätverk för ökad räckvidd), så hittar vi följande tekniker:

  • Z-wave
  • Zigbee
  • WiFi
  • Bluetooth Smart

Alla har sina för- och nackdelar och det finns i dagsläget ingen klar vinnare. Tittar vi på Z-wave så är det den teknik som i dagsläget har vunnit störst spridning (möjligen tillsammans med WiFi). Det finns relativt många leverantörer av Z-wave baserad utrustning, och det mesta fungerar bra ihop. Men trots att Z-wave bygger på öppen standard, så är inte själva implementeringen standardiserad, vilket i praktiken innebär att det bara finns en enda leverantör av chipset till denna teknik – Sigma Designs. Det betyder i sin tur att utrustningen blir relativt dyr. Så en strömbrytare som i 433MHz tekniken gick att få för under 50-lappen, kostar i Z-wave utförande flera hundra kronor. En stor skillnad om man har tänkt att automatisera hela sitt hem.

Zigbee liknar Z-wave i många stycken men bygger mer på öppen standard. Tyvärr har man misslyckats med att få olika tillverkares utrustning att fungera bra ihop, vilket leder till att det finns väldigt dåligt med utrustning att få tag på. Så länge inte Zigbee alliansen får till detta, får de ses som en marginal-spelare.

WiFi är ju en teknik som egentligen inte alls är gjord för hemautomation, utan för att göra ett lokalt nätverk tillgängligt trådlöst vare sig det är i hemmet, på jobbet eller i någon offentlig lokal. Trots detta går det att använda till att styra strömbrytare, läsa av givare, och t ex övervaka sitt hem med WiFi-baserade kameror. Många av de traditionella tillverkarna av WiFi routers och kameror är aktiva inom detta segment. Ett exempel är D-Link. På senare tid har det också kommit chipsets, t ex ESP8266 som gör det mycket billigt att bygga WiFi-utrustning. Man kan t ex köpa en fjärrstyrd strömbrytare för mellan 50–100 kr. Den stora fördelen är att ”alla” redan har en WiFi router hemma och därför inte behöver en ny controller. Den största nackdelen är att det inte finns någon standard alls för hur dessa enheter skall kommunicera med styrsystemet (som oftast är en applikation i ”molnet”). Alla tillverkare har ”sin” plattform. Det betyder i praktiken att du behöver hålla dig till en och samma leverantörs utrustning för alla dina enheter, såvida du inte är hemma på programmering och kan skapa din egen lösning med t ex MQTT och Node-Red, eller OpenHAB som bas.

Bluetooth Smart då? Bluetooth är ju ett trådlöst protokoll som har funnits länge och har många bra egenskaper. Den är billig att tillverka och har tillräcklig räckvidd. Utveckling pågår för att kunna sätta upp s k mesh-nätverk där enheterna hjälps åt att bygga räckvidd. När hemautomation blivit ett hett område ville naturligtvis Bluetooth SIG inte se sig akterseglade utan skapade standarden Bluetooth Smart, som skall göra hemautomation möjligt baserat på Bluetooth. Så långt allt väl, men var finns enheterna? Hittills har det inte dykt upp några enheter, typ fjärrstyrda strömbrytare, med denna teknik alls. Istället finns det gott om Fitness-prylar, typ uppkopplade skor och armband som kommunicerar med en mobiltelefon genom detta protokoll. Men potentialen finns där, om tillverkarna väljer att hänga på.

Plattformar

Sedan har vi lagret ovanför själva tekniken, de s k plattformarna. De stora aktörerna på IT-marknaden skulle gärna vilja vara de som sitter i förarsätet och bestämmer hur saker och ting skall fungera. Därför har både Apple, Google och Amazon var sin plattform för hemautomation, till viss del öppen för andra som vill haka in sina prylar i deras ramverk. Men naturligtvis är de sinsemellan inte kompatibla. Det betyder att om du som kund t ex väljer att satsa på Apple Homekit, så får du hålla tillgodo med de prylar som fungerar inom det ramverket, och kan t ex inte välja prylar från Google Home eller Amazon Echo. Och vice versa. Varför skall man som konsument över huvud taget välja en av dessa plattformar? Svaret är att de hakar in i de stora drakarnas tjänster. T ex går det att styra Philips Hue-lamporna genom att prata med ”Siri” om man har utrustning från Apples partners, och genom att prata med ”Alexa” om man har utrustning från Amazon. Och man kan dra nytta av all den AI som finns i dessa drakars moln-tjänster, så att hemmet så småningom verkligen kan kallas smart.

För den som är litet kunnig på IT-området finns det alternativ. Man kan bygga sin egen plattorm, eller åtminstone anpassa en befintlig plattform såsom OpenHAB. OpenHAB är en open source programvara som gör det möjligt att koppla ihop utrustning från olika tillverkare, som använder olika teknik, och få dem att göra smarta saker tillsammans. Men det kräver som sagt att man är IT-kunnig. Ett annat alternativ är att använda MQTT som protokoll i alla prylar (MQTT är ett s k publish/subscribe protokoll som ligger ovanpå TCP/IP stacken) och kombinera detta med ett verktyg som Node-RED, som låter användaren grafiskt bygga applikationer genom att foga ihop olika byggblock i ett grafiskt diagram. Node-RED levereras t ex med Raspian, operativsystemet för Raspberry Pi (enkortsdatorn som kostar ca 400 kr). Men även detta kräver att man är IT-kunning.

Vem kommer att vara tongivande inom området?

Som vi har sett vill både utrustningsföretag typ Philips, D-link och Elgato vara med och bestämma hur det smarta hemmet skall se ut. Samtidigt vill Apple, Google och Amazon var de som sätter upp spelreglerna och skapar tjänsterna. Och mitt i allt detta har vi operatörerna som desperat letar efter nya födokrokar, och inte bara vill vara ”bit-pipes” åt andra. Vi skall inte heller glömma larm-bolagen, som gärna bygger på sitt erbjudande om hemlarm med andra funktioner, när de redan har en fot inne i hemmet. Så vem kommer att ”vinna”?

Det beror på! På slutkunden, nämligen. Det är den eller de aktörer som kommer att erbjuda den mest attraktiva lösningen som också kommer att få sälja. De flesta slutkunder, som inte är ”early adopters” eller allmänt teknik-glada, vill nämligen ha någon nytta av hemautomation. Att slänga ut tusentals kronor för att kunna styra färgen på ett par lampor är inte tillräckligt. Inte heller att kunna sätta på och stänga av lampor på distans. Frågan är vad som är ”the killer application”? Idag kan man nog säga att den stora nyttan med hemautomation finns för dem som har ett fritidshus och behöver kunns övervaka temperaturen på distans och sätta på/stänga av/styra värmepannan så att fritidshuset har låg temperatur när det är obebott (utan att frysa) och är lagom varmt i god tid när man kommer dit för att bo där ett tag. Alla andra tillämpningar ser jag i dagsläget som uttryck för experimentlusta och teknikglädje. Visst – det är juste att kunna sätta på motorvärmaren till bilen på distans. Men det gör man lika enkelt med en fjärrströmbrytare för 100 kr som ett hemautomatiseringssystem för 10 000.

1 svar på ”Vem vinner slaget om ”det smarta hemmet”?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.